Den allmänna bildbarheten är en central utgångspunkt i all pedagogisk verksamhet. Det gäller inte minst sinnesslövårdens uppkomst under senare delen av 1800-talet. Fram till 1968 exkluderades däremot de s.k. obildbara barnen, de som inte nådde upp till bildbarhetens norm, från varje form av undervisning. Svårigheten att dra en gräns mellan bildbarhet och obildbarhet bidrog i hög grad till en osäkerhet inom olika professioner, som pedagoger och läkare. Traditionellt fungerade läsfärdighet som ett avgörande kriterium, men med intelligenstesternas uppkomst och spridning från och med 1920-talet förändrades så småningom måttstocken. I samband med sinnesslövårdens modernisering och rationalisering uppstod genom begreppet ”praktisk bildbarhet” en tendens att förskjuta gränsen för att vara obildbar och fler människor förväntades kunna tillhöra de bildbara. Skälet till den nya definitionen kan ses i en tilltagande strävan att utnyttja de sinnesslöas arbetsförmåga. Under 1930- och 1940-talen kan man i sinnesslöskolorna skönja en tolkning av begreppsparet bildbar/obildbar som står i relation dels till den individuella prestationsförmågan och dels till antalet disponibla platser. Men tills vidare kritiserades inte själva begreppet ”obildbar” varför problematiken omkring gränsdragningen kvarstod – så länge den sociala konstruktionen ”obildbarheten” existerade.