Patienters hjärtstopp utanför sjukhus orsakar lidande och död. Det påverkar även närståendes fortsatta livssituation. Bakgrund: För ambulanspersonal kan det vara svårt ta etiskt riktiga beslut vid vård av patient med hjärtstopp. I balansen mellan nytta och risk med återuppliv-ning är det svårt att avgöra vad som är rätt eller fel och när det är meningslöst eller emot patientens vilja. De drabbades erfarenheter, och ett normativt per-spektiv, kan bidra med kunskap om vad etiskt god vård vid hjärtstopp kan vara. Syfte: Att beskriva vad det innebär att överleva hjärtstopp utanför sjukhus re-spektive närvara vid närståendes hjärtstopp, samt belysa de etiska aspekter och problem som framträder. Metod: Kvalitativa intervjuer med fenomenologisk livsvärldsansats. Nio över-levande patienter och sju närstående intervjuades. Resultat: Överlevande patienter beskriver hur ogripbart det är att drabbas av hjärtstopp och hur uppvaknandet ur medvetslösheten innebär vilsenhet och för-lust av sammanhang. Efteråt, via andra människors berättelser och egna minnen, söker överlevande efter sammanhang så att händelsen och livssituationen kan ges mening och förklaring till tankar, känslor och upplevelser. I det fortsatta li-vet finns existentiell otrygghet där identiteten och meningen i livet omvärderas i takt med en växande insikt om hur kroppen påverkats. Där finns tacksamhet och glädje över välbefinnande och trygghet i ett förändrat liv där det passerade livs-hotet införlivas i ett liv där nära relationer blivit viktigare. Närstående upplever patientens hjärtstopp som overkligt. Tiden tycks stanna upp. Samtidigt är verk-ligheten extremt påtaglig med ett överväldigande, ensamt ansvar med känsla av otillräcklighet. Ambulanspersonalens ankomst väcker närståendes hopp om att patienten ska överleva, samtidigt som allt är kaotiskt, ångestfyllt och omtumlan-de då närstående kastas mellan hopp och misströstan. Livets grundvalar skakas om. Efter händelsen finns frågor och oro. Närståendes ensamhet i sorg eller oro för den överlevandes framtid, riskerar att leda till uppoffringar av egna behov. Slutsats: I det akuta skedet är det svårt att avgöra om patienten kan räddas till ett fortsatt acceptabelt liv varför återupplivningsförsök bör göras vid behand-lingsbara hjärtstopp. Undantagsvis är det rätt att avstå från, eller avbryta, åter-upplivning och vid förekomst av giltigt förhandsdirektiv är det primära att främ-ja en värdig död. Ambulanssjuksköterskor kan antas kunna ta ett utökat etiskt ansvar när det gäller beslutsrätten att avstå/avbryta återupplivning vid hjärtstopp och i eftervården av överlevande patienter kan ambulanspersonal hjälpa till att återskapa förlorade sammanhang. Ett rimligt vårdansvar för närstående är att ge stöd i krissituationen, dels under pågående återupplivning och dels då patienten avlidit. Däremot är hjärtlungräddning utförd som en ritual för närstående skull inte att betrakta som ett gott akut vårdande.