Arbetslivsforskning förknippas regelbundet med nya former av kunskapsproduktion baserade på interaktivt och utvecklingsorienterat samarbete med bl.a. företag eller fackföreningar. Tanken är att sådan gemensam kunskapsbildning ska leda till både socialt robust och användbar kunskap. I denna artikel diskuterar vi sådana former av kunskapsproduktion och dess betydelse främst för forskarrollen. Vi utgår från de fall av samverkan mellan arbetsliv och akademi som återfinns vid Högskolan i Borås, inom Centrum för Arbetsvetenskap (CAV) och nätverket Arbetsvetenskap i Sjuhärad (AiS) kring en gemensam ambition att bättre förstå villkoren för ett socialt hållbart arbetsliv. Utifrån teoretiska reflektioner, en tidigare studie av CAV och dess associerade nätverk (främst AiS), analyserar vi hur organis erande praktiker som syftar till att skapa en sådan ömsesidig kunskapsproduktion, påverkar den roll och de förväntningar som involverade forskare har att hantera. Vi pekar på såväl fallspecifika som mer generella förutsättningar förbundna genom att elaborera med frågor om vilka roller man som forskare intar i sitt arbete med att skapa förtroende för en sådan gemensam kunskapsproduktion. Forskarrollen och dess koppling till förtroendeformer och mobiliseringen av engagemang inom en sådan verksamhet diskuteras i samband med detta.