Det är närmast ofattbart att samhällen överlever generation efter generation. Hur är det möjligt att kulturer och förmågor förs vidare och utvecklas? Hur går det till när såväl kunskaper och värderingar som sociala strukturer återuppstår eller förändras? Sker sådana överlevnadsprocesser av sig själv och i så fall på vad sätt? Hur ser försöken ut att styra och reglera sådana processer – och vilka principer används i så fall? Sådana frågor är eviga – men svaren förändras över tid. Vad statsmän in spe i antikens Grekland behövde inse och kunna var något annat än klostrens abbedissor under medeltiden eller glesbygdens befolkning under sent artonhundratal i Norge. Och hur detta bildningsarbete inriktas och genomförs – dessa mer eller mindre systematiska verksamheter för att skapa människor med de kvaliteter som behövs – varierar också med uppgifter och tid. Den här texten är en diskussion av hur sådana bildningsfrågor hanterats: vad som krävs av kulturellt kompetenta människor i olika sammanhang och hur de ska kunna erhålla denna kompetens.