Googlar man på begreppen ”inclusion”, ”inclusive education” eller ”inkludering” får man ett närmast oräkneligt antal träffar. Inclusion som begrepp dyker upp redan på 1950-talet i USA som ett led i medborgarrättsrörelsernas strävan efter ett samhälle där diskriminering främst på grund av hudfärg skulle bekämpas. Den engelske forskaren och förkämpen för en mer demokratisk utbildning, Len Barton, beskrev i en artikel 2008 hur inkludering borde förstås: […] inclusive education is not an end in itself but a means to an end. It is about contributing to the realisation of an inclusive society with the demand for a rights approach as a central component of policy making. Thus, the question of inclusion is fundamentally about questions of human rights, equity, social justice and the struggle for a non-discriminatory society (Barton, 2008). Citatet sammanfattar kraftfullt vad inkludering handlar om. Inkludering är inte en fråga om fysisk placering utan om våra väl övervägda intentioner om ett bättre samhälle. Skolans uppgift är att med hjälp av inkluderande arbetsformer lägga grunden till en insikt om människors lika värde och vikten av skapandet av ett framtida samhälle där tolerans, respekt och likvärdighet är centrala. En sådan definition kan verka pompös och utopisk. I ett skolsystem där mätning, rangordning och konkurrens har en framträdande plats, kan skolans mer övergripande syften och ambitioner vara svåra att hävda. Ändå är det viktigt att komma ihåg att just dessa värden låg till grund för grundskolans införande på 1960-talet. Då var socialisationsmålet väl så viktigt som kvalifikations- eller kunskapsmålet vilket knappast kan sägas om 2010-talets skola.