Det svenska utbildningsväsendet genomgår när detta skrivs våren 2011 de mest omfattande förändringarna på decennier. Detta gäller inte bara den högre utbildningen utan kanske i än högre grad grundskolan och gymnasieskolan. Få konsekvensanalyser förefaller emellertid ha gjorts av dessa långtgående reformer, genomförda under så kort tid att varje enskild reforms effekter blir i det närmaste omöjliga att urskilja. Samtidigt finns en ”förändringströtthet” på skolans område liksom inom lärarutbildningen. Kanske var det detta som låg bakom uttalandet av 2008 års lärarutbildningsutredare som vid presskonferensen i samband med överlämnandet av betänkandet En hållbar lärarutbildning till regeringen, hoppades att den nya lärarutbildningen skulle hålla i minst trettio år. Syftet med den här artikeln är att sätta in den svenska lärarutbildningen i ett vidare utbildningspolitiskt sammanhang och relatera 2011 års reform till samtidiga förändringar i främst grundskolan. Det innebär att lärarutbildningens roll och funktion i skärningspunkten mellan å ena sidan demokratiskt fattade beslut om en sammanhållen, inkluderande skola och å andra sidan allt starkare krav på ökad kunskap för konkurrens på en global marknad, kommer att analyseras och diskuteras. Särskilt kommer intresset att riktas mot den tilltagande marginaliseringen av barn och ungdomar som av olika skäl har svårt att klara skolans krav och det ansvar lärarutbildningen har i det sammanhanget.