Under de senaste decennierna har konsumtion kommit att bli ett allt viktigare område för människor när det gäller att visa och uppfatta socioekonomisk status. Det finns även forskare (Bauman 1998) som hävdar att konsumtionen blivit viktigare än arbetet när det gäller att visa status. I ett överflödssamhälle som det svenska är det framförallt den symboliska och positionella konsumtionen som är betydelsefull, d.v.s. sådan konsumtion som syftar till att visa omgivningen hur man vill uppfattas. På ett förenklat sätt kan man säga att denna typ av konsumtion rymmer två olika drivkrafter, social emulering och social distinktion. Emulering innebär att konsumtionen syftar till att man vill uppfattas som de flesta, som majoriteten konsumenter. Distinktion innebär däremot att genom konsumtion visa att man är annorlunda än de flesta, att man är unik och sticker ut från mängden. Dessa två drivkrafter är centrala och betydelsefulla för vår kunskap om konsumtionens mening(ar). Forskningsmässigt har det huvudsakliga intresset varit inriktat mot distinktion, d.v.s. konsumtion som kan tolkas som nyare trender och som utmärker sig. Den andra drivkraften, den sociala emuleringen, den ibland kanske gråare och vardagligare konsumtionen har inte tilldragit sig samma intresse. Detta har bl.a. fått som konsekvens att det är konsumenter som ligger i framkanten av förändrade konsumtionsmönster som tilldrar sig intresset medan de som genom sin konsumtion strävar efter att uppfattas som majoriteten, som ”normala” och efterföljare till trendsättare inte studerats i samma omfattning.