God nutrition är nödvändigt för god livskvalitet och optimal vård men det finns samtidigt beskrivet att nutritionsvård inte utförs i den utsträckning som är nödvändig. Att sörja för god nutrition kan ge tydliga hälsovinster för den enskilda patienten och är en patientsäkerhetsfråga. Det är lika angeläget att erhålla god nutritionsvård som annan adekvat vård. Distriktssköterskan har en central roll i det tvärprofessionella teamet runt patienten, med ansvar att både identifiera behov samt genomföra för patienten lämpliga åtgärder. Syftet med studien var att undersöka distriktssköterskans erfarenheter av undernäringstillstånd hos äldre patienter på särskilt boende. Kvalitativ metod användes och datainsamlingen genomfördes med halvstrukturerade livsvärldsintervjuer av åtta distriktssköterskor. Data bearbetades genom kvalitativ innehållsanalys med en induktiv ansats.

I resultatet framkommer att distriktssköterskan ser sig som huvudansvarig för patienternas nutrition. Distriktssköterskan bedömer och ordinerar, men är inte den som praktiskt utför åtgärder kopplade till nutritionen. Hur riskbedömning för undernäring genomförs och hur ofta vikt kontrolleras varierar i stor grad, även om samtliga intervjuade anser att detta är viktiga åtgärder. Brister i utförandet av åtgärder skapar en frustration hos distriktssköterskan. Bristerna berör främst kontinuitet i genomförande av ordinerade åtgärder samt avsaknad av kunskap och förståelse hos baspersonalen, det vill säga undersköterskor och vårdbiträden. Det konsultativa arbetssättet sätter ramarna för arbetet och distriktssköterskan upplever många gånger begränsad möjlighet att påverka patienternas nutritionsvård. Samarbete med baspersonalen utgör grunden och stödjande rutiner samt kontinuerlig handledning är viktiga delar i nutritionsarbetet. Att kunskapsnivån hos baspersonalens påverkar patienternas nutritionsvård framkommer både i innevarande studie och i tidigare forskning. En upplevd brist på tydliga rutiner och riktlinjer medför att varje distriktssköterska utför bedömningar och åtgärder på sitt eget sätt. Forskningen visar dock att strukturerade bedömningsinstrument och utarbetade rutiner utgör grunden i en evidensbaserad vård.