Blogginlägg

En del människor har förmågan att tänka nytt. De utmanar gamla idéer och vågar pröva nytt. De benämns ofta innovatörer och är ett fascinerande släkte tycker jag.

Ibland funderar jag över varför det går så långsamt i handeln när det gäller utvecklingen av nya format och koncept. Det känns konstigt eftersom jag vet att handeln kryllar av kreativa och duktiga entreprenörer, men vissa innovationer går otroligt långsamt. Och idag kom jag på en trolig förklaring: kan det vara så att gammal teori och traditionella definitioner ibland är en bromskloss för innovation? Ta till exempel tron på att det är de fysiska varorna på en marknad som är centrala i ekonomiska transaktioner på en marknad (market dominant logic), något som så småningom ersatts med en servicedominerad logik (att det är kundens värdeuppfattning och helhetserbjudandet som är central).

En annan gammal kvarleva som vi vant oss vid och som ännu inte ifrågasatts är hur vi delar in produkter i dagligvaror och shoppingvaror. Dagligvaror är sådant som vi köper ofta, sådant som vi behöver i det dagliga livet. Shoppingvaror är sådant vi köper mer sällan. Kapitalvaror är sådant som vi både köper mer sällan och som är riktigt dyra. En sådan indelning har känts både trygg och säker. För då har vi koll på vad det är som handeln erbjuder och vi kan också hålla isär olika sektorer av handelsbranschen. Men känns inte klassificeringen av produkter ganska förlegad? Låt mig ge ett exempel kopplat till dagligvaruhandeln: Idag kan vi välja mellan att handla varorna i butik, vi kan köpa en färdig matkasse och hämta den i butik, kanske få den hemlevererad, vi kan också välja att e-handla maten. Livsmedelsbutikerna rent fysiskt är uppbyggda utifrån tanken att människor besöker butiken ofta och att man vill hitta allt på en och samma plats. Det är ju dagligvaror man säljer. Men samtidigt hör vi allt oftare att skälet till att besöka butiken är upplevelsen. Kunderna behöver få möjlighet att känna på tomaterna, lukta på kryddorna, smaka på äpplena, titta på torskryggen och dofta på brödet. Ja, ni förstår säkert hur argumentationen går. Men om det verkligen ÄR så, att vi besöker en butik för upplevelsen och möjligheten att titta på färskvaror, men att vi också parallellt erbjuds möjligheten att e-handla dagligvaror på nätet, varför ser då våra maVarför ser vi inte livsmedelsbutiker som radikalt kryper sina ytor, tar bort sortiment som kan e-handlas och använder det fysiska rummet för att inspirera och engagera istället? Varför har vi inte fler fastighetsägare som erbjuder dagligvaruaktörerna radikalt nya lokaler? Jag tror att skälet är att vi är fast i gammal logik. En mataffär skall ha ett brett sortiment. Vi delar inte in produkterna i upplevelsevaror och vardagliga-/basvaror. Så har vi inte lärt oss att tänka. Och det leder till att vi är fast i den traditionella tanken om hur mataffären ska se ut. De små förändringar som vi hittills ser handlar om att bygga om i matbutiken. Erbjuda en drive-through för kunder som ska hämta upp sin matkasse, eller en pick-up-point för dem som e-handlar. Men var är de radikala förändringarna? När kommer de första riktigt moderna matbutikerna som anpassar sitt sortiment efter konsumentens behov av upplevelse samtidigt som man erbjuder ett annat sätt att handla bulk-varorna på? Kanske den dagen som vi skrotar gamla begrepp som inte passar in i ett digitaliserat samhälle med ny marknadslogik. tbutiker likadana ut idag?