Syfte: Det övergripande syftet med denna avhandling var att öka förståelsen för närstående i deras föränderliga livssituation under de sex första månaderna efter en persons strokeinsjuknande, med särskild fokus på lärande. Vidare var syftet att utvärdera de skriftliga informationsmaterial som erbjuds närstående vid svenska strokeenheter. Metod: I delstudie I, intervjuades 16 närstående om vad det innebar att bli närstående till en person drabbad av stroke. I delstudie II, återintervjuades 9 närstående om vad det innebar att vara närstående till en person drabbad av stroke. Intervjuerna skedde sex månader efter den drabbades strokeinsjuknande. Data från de båda studierna analyserades med hjälp av Lindseth och Norbergs fenomenologiska hermeneutiska analysmetod som är inspirerad av Ricoeur. I delstudie III, intervjuades 16 respektive 9 närstående om vad de ville veta och förstå under de sex första månaderna efter den drabbades strokeinsjuknande. Krippendorffs metod för kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera data. I delstudie IV, granskades 42 skriftliga informationsmaterial från 21 svenska strokeenheter. Data analyserades med hjälp av beskrivande statistik och Krippendorffs metod för kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Att bli närstående till en person drabbad av stroke innebar att uppleva kaos men också att nå en vändpunkt. Den var startskottet för en febril aktivitet som visade att närstående hade en beredskap att söka ordning i kaoset (I). Att vara närstående till en person drabbad av stroke innebar en kamp för frihet. Närstående ville inte anpassa sig till den drabbades ohälsa eller dess konsekvenser. De ville välja sitt eget levnadssätt och skriva sin egen historia och därför integrerade de ohälsan och dess konsekvenser i sina liv (II). Den information som närstående ville ha handlade om den strokedrabbade, de professionella och om sig själva. Dessutom visade resultatet att deras sökande efter information var relaterat till personlig involvering, situationella faktorer, olika kunskapsbehov och sätt att skaffa sig information (III). De skriftliga informationsmaterialen höll adekvat kvalitet gällande inre och yttre struktur. Dessutom höll de samma nivå när det gällde läsbarhet. Däremot varierade informationsinnehållet mellan de olika strokeenheterna (IV). Konklusion: Att bli närstående till en person som drabbats av stroke innebär att hamna i kaos men också att ganska snart nå en vändpunkt (I). Vid denna är personen beredd att ordna livet utifrån de nya förutsättningarna och därför behöver sjuksköterskor lära sig att identifiera vändpunkter och inkludera stöd till närstå8 ende i de nya och ovana livssituationerna. Att vara närstående under de sex första månaderna efter den drabbades insjuknande innebär att kämpa för frihet, dock utan att överge den drabbade (II). I denna process är det viktigt att den närstående får stöd i att hitta balansen mellan frihet och ansvar, mellan eget liv och omsorg om den drabbade och i relation till andra anhöriga. Närstående är kapabla att hantera sin föränderliga livssituation då de är aktiva, engagerade och framåtriktade personer (I, II, III). Därför behöver alternativa pedagogiska metoder och förhållningssätt utvecklas och testas. Sjuksköterskor behöver tränas i att använda sådana alternativa metoder. Innehållet i de skriftliga informationsmaterial som erbjuds närstående vid svenska strokeenheter varierar stort mellan olika enheter (IV). Därför vore det värdefullt att etablera ett elektroniskt informationscentrum på nationell nivå. Den svenska Hälso- och sjukvårdslagen värnar enbart om den drabbade och berör inte alls de närståendes behov eller situation. Med ett ökande antal äldre, och därmed ökat tryck på familjen, är det kanske hög tid att se över lagen för att undvika att närstående blir ”den andra patienten i familjen”.