Inom demensvården återfinner man personer med demens (PMD) som vandrar omkring, något som kan fylla viktiga behov, som att få utlopp för aktivitetslust, dämpa ångest etc. (Lai & Arthur 2003). Vandrandet kan ge upphov till problem, eftersom PMD dels kan ha fysiska funktionsnedsättningar, som gör att de lider större risk att ramla och skada sig, dels har nedsatt kognitiv förmåga, som gör att de lider risk att gå vilse och hamna i situationer, som de inte reder ut. Svensk tvångsvårdslagstiftning tillåter normalt inte att PMD tvångsvårdas, vilket implicerar att man inte kan begränsa deras rörelsefrihet genom att låsa in dem eller genom att använda bälten etc. (LPT 1991:1128). Ur denna situation uppkommer behovet av andra lösningar för att ge PMD möjlighet att få utlopp för sitt behov av att vandra, samtidigt som riskerna minimeras (Niemeijer et al. 2010). Inom heldygnsvård för PMD (dvs. den vård som sker på institution och inte i personens hem) är konstant övervakning av professionella vårdare omöjlig, eftersom det är alltför resurskrävande. Ett sätt att hantera denna situation är att använda sig av olika tekniska larm- eller övervakningssystem Detta intryck förstärks av personliga möten med professionella vårdare inom fältet. Niemeijer et al. (2010) pekar också på att huvuddelen av den vetenskapliga litteraturen uttrycker etiska uppfattningar utan att göra en mer fördjupad analys av dessa uppfattningar eller av de värden och normer som hänvisas till. , vilket har givit upphov till en debatt kring huruvida användningen av dessa larm- och övervakningssystem är etiskt acceptabel eller inte. En nyligen publicerad reviewartikel noterar att denna debatt i många fall är polariserad och antingen ser dessa system som en etiskt oproblematisk lösning eller förkastar all form av sådan användning (Niemeijer et al. 2010).