Det tycks råda brist på sjuksköterskor i Sverige. För hur kan man annars förklara att regeringen vill ha extra sjuksköterskeutbildningsplatser i hela landet. Men till skillnad från liknande satsningar på läkarutbildningar och civilingenjörsutbildningar förväntas universitet och högskolor lösa detta inom ramen för befintlig budget. Det är förstås frestande att se den här skillnaden ur ett genusperspektiv. Men frågan är mer komplicerad än så. För här finns det nämligen ett undantag. I Stockholms stad har landstingspolitikerna lyckats få regeringen att betala. Att just Stockholm behöver finansierade utbildningsplatser ska handla om stadens snabba befolkningsökning. Av det resonemanget framgår dock inte om just sjuksköterskor ställer sig extra kallsinniga till huvudstadens attraktionskraft, annars borde det väl flytta in ett antal sjuksköterskor också. Det är också svårt att tro att flyttlassen till Stockholm mest körs av pensionärer med stora sjukvårdsbehov, så det tycks inte finnas något här heller som förklarar den gynnsamma behandlingen från stadsmakternas sida. Framför allt om man noterar att det redan nu finns fyra lärosäten med sjuksköterskeutbildning i Stockholms stad. Nej, orsaken får nog sökas på annat håll. Handlar det möjligen om närheten till makten? Eller kanske om hur makthavare på regional nivå ser på medborgarnas behov av tillgänglighet och kvalitet inom hälso- och sjukvården? I vår egen region tycks det dessutom pågå en diskussion om det verkligen råder sjuksköterskebrist. Medias rapportering om stängda vårdenheter och farligt långa väntetider dementeras som bekant av sjukhusdirektören på regionens största sjukhus. Så vad ska vi som är beroende av sjukvården i Västra Götalandsregionen tro? Tittar vi på ”Arga doktorn” på TV har vi anledning att bli riktigt oroliga över attityden på vårt stora specialistsjukhus, och vi lär inte bli lugnare av att höra en ung kvinna berätta om hur hon efter sin cancerdiagnos fick en lista med telefonnummer. Genom att själv ringa runt kunde hon hoppas på en snabbare operationstid någon annanstans. Mot den bakgrunden är det nästan bagatellartat att frakturer som borde opereras akut, på samma sjukhus istället blir gipsade och satta på väntelista. Operationen måste sedan inledas med att man bryter upp den spontana läkning som påbörjats under gipset. Ja vad ska vi tro, när en sjukhusdirektör menar att vården fungerar bekymmersfritt och media rapporterar om motsatsen. Kanske bör problemformuleringsprivilegiet lämnas till dem som drabbas mest när budskapen är motsägelsefulla, till patienterna. Självklart kan inte en enskild patient se helheten, men för många av våra vanligaste sjukdomar finns det aktiva patientföreningar. Om vi lyssnar på dem kan vi nog få en tydligare bild av vårdens tillgänglighet, kvalitet och de eventuella förändringar som skett inom det område som respektive förening har egna erfarenheter av.