Många som söker akut sjukvård borde egentligen söka vård någon annanstans. Men var finns den vården? När min mormor var ung sökte hon inte vård för diffusa symt-om. I själva verket sökte hon inte vård alls, men hon borde gjort det för hon drabbades av TBC när hon var i tjugoårsåldern. Numera tackar de flesta ja till hälsokontroller, men mormor gick till kyrkan istället. För här fanns han som kunde stilla all oro, eller åtminstone hans ställföreträdare på jorden. Mormor fick aldrig anledning att omvärdera denna form av egenvård, för hennes TBC självläkte och hon levde ett långt friskt liv. Sina sista år tillbringade hon på ett serviceboende tillsammans med gamla vänner som valt den här boendeformen, inte för att de var sjuka eller dementa utan för att få vara tillsammans med andra, och slippa ligga ensamma på golvet och vänta på okända människor som svarar på larm när man har ramlat. Idén om att äldre människor helst vill bo för sig själva hade ännu inte kommit att bli det mantra som idag gör det möjligt att stänga äldreboenden. Mentalsjukhusen har också lagts ner, och mycket av den vård som tidigare fanns att tillgå ska numera skötas inom ramen för den kommunala budgeten. Många av psykiatrins patienter har fått se långa personliga vårdkontakter ersättas av honnörsord som autonomi och självbestämmande. I svåra fall kan det gå så långt att det bara är polis eller ambulans som finns till hands när den psykiska hälsan drastiskt försämras. Unga människors rätt till skolhälsovård är noggrant lagstadgad, men inte hur mycket tid en sjuksköterska, läkare, psykolog eller kurator ska vara tillgänglig. I en nyligen genomförd undersökning på 764 grundskolor i Sverige menade samtliga rektorer att tiden för det uppdrag som dessa professioner har inte räcker till för ungdomarnas behov. Vad gör vi då när oro för sjukdom griper tag i oss? Ett telefonsamtal till vårdcentralen besvaras ofta av en inspelad röst som meddelar att vi ska bli uppringda inom ett visst antal timmar eller något dygn, då vi förväntas känna oss bekväma med att berätta om orsaken till våra vårdbehov även om vi har andra människor kring oss. Så frågan om varför man söker akut sjukvård utan att egentligen vara i behov av det bör betraktas ur ett helhetsperspektiv. Kanske är det så att de vårdinstanser som skulle kunna ge mer adekvat hjälp har försvunnit eller effektiviserats så att de blivit alltför svårtillgängliga. Vi talar ofta om långa väntetider på akuten och överutnyttjande av ambulans utan att försöka förstå varför. Tror vi att det finns okynneskonsumtion av sjukvård, att den som söker akut hjälp utan att vara riktigt allvarligt och därtill akut sjuk, tycker om att tillbringa hela dagen i väntrummet på en akutmottagning? Om vi inte tror att så är fallet kan vi börja med att försöka se på den här problematiken ur ett patientperspektiv.