I takt med en åldrande befolkning, kortare vårdtider inom specialistsjukvården samt en önskan av vårdtagaren att få vårdas i hemmet har närvaron av medicinteknisk utrustning ökat inom hemsjukvården. Distriktssköterskan utför mycket ensamarbete vilket kräver en bred kompetens. Syftet med denna studie är att beskriva distriktssköterskors upplevelser i handhavandet av och ansvaret för den medicintekniska utrustningen för personer som vårdas i hemmet. Metoden som valdes är en kvalitativ metodologi och kvalitativa forskningsintervjuer genomfördes med tio distriktssköterskor. Ur intervjumaterialet identifierades ett tema, tre kategorier och tio underkategorier.

Resultatet visar att distriktssköterskorna känner ett stort ansvar inför handhavandet av den medicintekniska utrustningen men de anser ansvaret vara hanterbart. De upplever glädje och stimulans i arbetet med medicinteknik och tid tas alltid till att införskaffa kunskap inom området. Samordning förekommer i stor utsträckning med kollegor och specialistsjukvård för att erhålla kunskap. Det finns alltid en kollega att rådfråga samt möjligheten för två kollegor att vara samtidigt hemma hos vårdtagaren för upplärning. Information om medicinteknisk utrustning hämtar distriktssköterskan från specialistsjukvården och kollegor då många har olika kunskapsområden och kompetens. Information hittas även i skriftliga riktlinjer som till exempel vårdplaner. Dessa behöver kompletteras med annan information innan distriktssköterskan kan utföra arbetsuppgiften på ett säkert och korrekt sätt. Författarna diskuterar den goda dialogen som verkar finnas mellan hemsjukvård och specialistsjukvård vad gäller utbyte av information. Distriktssköterskornas stora ansvarstagande och riskbedömningar ses som modiga vilket visar sig vara en viktig del i professionen. Om distriktssköterskan är trygg i handhavandet av den medicintekniska utrustningen kan ett större fokus läggas på vårdtagarna och därmed öka deras välbefinnande.