De senaste årens ökning av det dödliga våldet har lett till att regeringspartierna och Sverigedemokraterna beslutat att införa flertalet nya reformer i syfte att förhindra och försvåra för kriminella. Reformerna presenterades i det så kallade Tidöavtalet och ett av de mest uppmärksammade förslagen är visitationszoner. Frågan om visitationszoner utreddes och ledde till ett förslag om säkerhetszoner. Uppsatsens syfte är att analysera lagförslaget om säkerhetszoner som brottsförebyggande metod utifrån tidigare kunskaper om brottsförebyggande metoder och kriminologiska teorier. Frågeställningarna besvaras dels utifrån en dokumentanalys av prop. 2023/24:84, säkerhetszoner, dels utifrån en litteraturgranskning av forskningen på området. Resultatet jämförs med kriminologiska teorier om brottsförebyggande metoder och Polismyndighetens strategi för det brottsförebyggande arbetet. Det visar sig att en säkerhetszon består av två delar, en som rör själva platsen och en som rör tvångsmedlen som får vidtas på platsen. Tidigare forskning avseende platsen har varit inriktad på den situationella brottspreventionen och framförallt hot spots. Resultatet av vår studie visar att det finns ett visst stöd för att säkerhetszoner kommer att vara brottsförebyggande genom att zonerna har en viss avskräckande effekt. Avskräckningen i sig har en grund i rutinaktivitetsteorin då den sker till följd av fler kapabla väktare på platsen och att det i sin tur kan minska motivationen hos en gärningsperson. Regeringen har i sina skäl för införandet av säkerhetszoner påpekat att visitationszoner är effektiva i Danmark och att de bör vara lika effektiva i Sverige. Hur effektiviteten ska mätas är fortfarande okänt och bör utvärderas i framtiden.