Självskadebeteende är ett växande folkhälsoproblem hos barn-och ungdomar som orsakar lidande hos gruppen. När ett barn eller en ungdom kontaktar vården för stöd remitteras personen till barn-och ungdomspsykiatrin (BUP). Patientgruppen kan genomgå ett lidande i väntan på behandling och interventioner. Självskadebeteende i ung ålder ökar risken för suicid flera år efter vilket innebär att det behövs stöd, bedömning och tidiga insatser för att förebygga detta. Sjuksköterskor som möter patientgruppen har ett stort ansvar och kompetens för att minska riskbeteenden och främja friskfaktorer. Studier visar betydelsen av att minska lidandet hos patientgrupper där sjuksköterskans förutsättningar för detta tidigare inte belysts. Studien belyser vilka förutsättningar sjuksköterskan har att minska lidandet i mötet med barn- och ungdomar med självskadebeteende. Syftet var att belysa sjuksköterskors inom barn och ungdomspsykiatrins upplevda möjligheter att minska lidandet genom att stödja barn och ungdomar med ett självskadebeteende. En intervjustudie med semistrukturerade frågor. Nio sjuksköterskor deltog i studien. En kvalitativ innehållsanalys valdes för att analysera intervjuerna. Tre huvudkategorier framträder i resultatet, “Genom tillit och förtroende skapas ett helhetsperspektiv “, “Den upplevda vikten av kunskap” och “Upplevelsen av utmaningar och begränsningar” som utmynnande i åtta subkategorier. Sjuksköterskor som möter patientgruppen visar resultatet är ovärderliga i sin yrkesroll för att minska lidandet genom stödsamtal, helhetsbedömningar och kunskapsspridning. Brist av resurser och tidspress hindrar sjuksköterskorna till att minska lidandet. I resultatdiskussionen framkommer vikten av tid till stödsamtal för att kunna lindra lidande samt vikten av att involvera familjen i vården. Att arbeta efter livsvärldsperspektivet och personcentrerat ökar möjligheten att minska lidandet.

Self-harming behavior in children and young people is a growing public health issue, often leading to significant suffering. When seeking support, these individuals are referred to child and youth psychiatry (BUP), where delays in treatment can exacerbate their distress. Early intervention is crucial as self-harming at a young age increases the risk of future suicide. Nurses play a pivotal role in reducing risk behaviors and promoting protective factors for this patient group. This study explores nurses' perceptions of their ability to support children and adolescents with self-harming behavior within child and adolescent psychiatry. Using semi-structured interviews with nine nurses, a qualitative content analysis revealed three main categories: "Through trust and confidence a holistic perspective is created," "The perceived importance of knowledge," and "The experience of challenges and limitations," with eight subcategories emerging from these themes. The findings highlight the essential role of nurses in mitigating suffering through supportive conversations, comprehensive assessments, and knowledge sharing. However, resource shortages and time constraints significantly hinder their effectiveness. The discussion emphasizes the need for adequate time for supportive conversations and involving the family in care to alleviate suffering. Adopting a lifeworld perspective and person-centered approach can enhance the potential for reducing suffering in this vulnerable group.