Yrsel är ett vanligt förekommande symtom inom ambulanssjukvården. Med hänsyn till dess många olika bakomliggande orsaker ställs stora krav på ambulanssjuksköterskan i sin bedömning att urskilja de tidskritiska orsakerna från de mindre farliga. Genom rådande behandlingsriktlinjer stödjs ambulanssjuksköterskan i sitt bedömningsarbete där patienter vars vårdbehov kräver, ska komma under rätt vård i rätt tid. Syftet var att undersöka ambulanssjuksköterskans svårigheter med bedömning av patienter besvärade med yrsel. Därigenom studerades genom delsyften, symtomkorrelation med tidskritisk genes och yrsel, vilka undersökningar som bör vara av observandum samt att jämföra ambulanspersonalens och läkaren på akutmottagningens undersökningsfynd. En retrospektiv kohortanalys med kvantitativ ansats användes som metod. Genom fri textläsning har 204 journaler granskats i Ambulink och Melior datasystem från samma vårdtillfälle där samtliga av dessa journaler uppfyllt kriterierna för uppsatsens inklusions- och exklusionkriterier. Studiens resultat har inte påvisat någon signifikans avseende symtomkorrelation med tidskritisk genes. Därtill har svagheter i ambulansens bedömningsinstrument upptäckts avseende identifiering av stroke med yrsel som huvudsakligt symtom. Dessutom har skillnader i vad som dokumenteras och undersöks hittats mellan ambulansens journaler samt de anteckningar som dokumenteras av läkarna på akutmottagningen. Således pekar studiens resultat på stora utmaningar för ambulanssjuksköterskan att göra en korrekt bedömning av patienter med yrsel där dessa riskeras att utsättas för permanenta skador och vårdlidande. Ytterligare forskning inom området krävs där ambulanssjuksköterskan genom en mer träffsäker bedömning kan identifiera och tidigt behandla de patienterna med tidskritisk orsak till sin yrsel.