En av skolans främsta uppgifter är att lära elever att läsa. Läsundervisningen har en central roll i skolan och i takt med att samhället förändras så sker även en förändring i läsundervisningen i den samtida skolan. 

Syftet med studien är att undersöka hur verksamma lärare ser på läsundervisningenpraktiken och de förändringar som skett de senaste tio åren. Undersökningen utgår ifrån och ska ge svar på två frågeställningar: Hur ser en samtida läsundervisningspraktik ut? Hur har läsundervisningpraktiken förändrats de senaste tio åren? 

Metoden som valts för att genomföra undersökningen är en kvalitativ metod i form av intervjuer med sex verksamma lärare från samma kommun. Det teoretiska ramverk som applicerats i studien är teorin om praktikarkitektur. Teorin har även använts som analysverktyg. 

Resultatet visar att den samtida läsundervisningen omfattas av ett fokus på att främja läsförståelse såväl som läsning. Läsundervisningen är i många fall differentierad och anpassas efter elevernas individuella nivå. Vidare är den samtida läsundervisningen präglad av digitalisering. Resultatet visar även att det skett en förändring de senaste tio åren i läsundervisningen. Exempelvis vittnar lärarnas utsagor om att det råder en stor nivåskillnad bland eleverna i både läsfärdigheter och läsintresse. Lärarna vittnar om det implementerats nya artefakter i undervisningen som kan ses som både möjliggörande och ett hinder för projektet som är att elever ska bli goda läsare. Läromedel, lästräningsprogram och digitala verktyg är sådana artefakter. En annan aspekt som framkommer i resultatet är att det sker en del samarbeten som har en betydande roll för läsundervisningen. Bland annat betonar de intervjuade lärarna att SVA-undervisningen och SVA-läraren som en aktör i läsundervisningen. Vidare menar lärarna att samarbetet med både kollegor och vårdnadshavare har en betydande roll för läsundervisningen.