Samverkan är i dagens samhälle utav stor vikt för offentliga verksamheter, då arbetsuppgifter blivit allt mer komplexa och dynamiska. Samtidigt är våld i nära relationer ett komplext samhällsproblem, vilket det därav krävs ett stort antal diverse aktörer för att kunna förhindra denna problematik. Syftet med denna kandidatuppsats är att utforska hur myndigheter eller andra offentliga aktörer som arbetar med och samverkar kring våld i nära relationer upplever samverkan. Studien fokuserar på hur samverkan av olika offentliga verksamheter upplevs när det kommer till både det reella och preventiva arbetet kring våld i nära relationer. Studien syftar även till att bidra med förståelse omkring hur utmaningar och förutsättningar kan knytas an till olika samverkansformer/analysnivåer. För att kunna besvara detta utgår studien från en kvalitativ forskningsansats, där sex respondenter som representerar diverse relevanta myndigheter eller andra offentliga verksamheter som arbetar med våld i nära relationer har intervjuats. De teoretiska utgångspunkter studien utgår från är interorganisatorisk samverkan, interprofessionell samverkan och intersektoriell samverkan. Till studiens resultat har en tematisk analys utförts. Det resultat som framkommit utifrån den empiriska insamlingen är att samtliga respondenter upplever samverkan som något positivt, då samtliga instämmer att våld i nära relationer är ett komplext arbete som kräver samverkan. Det har även framkommit att sådana faktorer som engagemang, flexibilitet, arbetssätt, utbildning och kunskap ses som positiva insatser för samverkansarbetet med våld i nära relationer. De utmaningar som framkom med samverkansarbetet var tidsperspektivet, ekonomiska resurser, lagar och regler, komplexitet kring begreppet, kultur och ansvarsfördelning.