Bakgrund: Buksmärta är ett vanligt symptom inom ambulanssjukvården och utgör cirka fem till tio procent av alla ambulansuppdrag. Flera bukåkommor kan vara av tidskänslig karaktär och vilket kräver ett snabbt omhändertagande. Vårdandet som sjuksköterskan i ambulansen utför på patienter med buksmärta kännetecknas av anamnestagande, klinisk undersökning samt bedömning. I denna process guidas hen av ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer. Följsamheten till dessa riktlinjer är bristfälligt studerade och beskrivna liksom patientens rätt till lika vård i relation till följsamheten.

Syfte: Syftet med studien var att studera följsamheten till ambulanssjukvårdens riktlinjer för omhändertagande av patienter med buksmärta ur ett vårdarperspektiv samt ett patientperspektiv för en jämlik vård.

Metod: En deskriptiv retrospektiv journalgranskningsstudie genomfördes i Östra Östergötland. Totalt inkluderades 600 patientjournaler som erhållit Emergency Signs and Symptoms (ESS) koden buksmärta skrivna av ambulansens legitimerade sjuksköterskor samt specialistsjuksköterskor.

Resultat: Resultatet presenteras i tabellform. Endast 36 procent av patienterna smärtskattades. Det var en signifikant skillnad då specialistsjuksköterskorna gav fler patienter smärtlindring, den yngre patientgruppen erhöll mer frekvent smärtlindring. Det fanns en signifikant skillnad att sjuksköterskor med specialistutbildning i högre utsträckning mätte patienters blodglukosvärde, gjorde bukpalpation mer frekvent samt tog fler laktatprover. Resultatet visade också på en högre aktivitet när transporttiden till sjukhus var längre,  patienter smärtskattades mera ofta, erhöll smärtlindring i högre frekvens och hade en högre förekomst av blodglukosmätning.

Slutsats: Smärtskalan användes i låg frekvens, smärtbehandling sågs vara underdimensionerad. Patientens rätt till jämlik vård kan till viss del ses variera bland annat beroende på sjuksköterskans utbildningsnivå. En jämlik vård kunde konstateras i relation till tidpunkt på dygnet.