Våld mot barn förekommer i hela världen. Trots att våldet går att förhindra finns det ett stort mörkertal barn som lever under våld utan att få någon hjälp vilket kan medföra fysiska och psykiska konsekvenser. Skolsköterskan kan genom sin kompetens vara en avgörande aktör i att tidigt upptäcka och sätta stopp för att barn far illa i hemmet genom upprättandet av orosanmälan. Tidigare studier visar att andra vårdprofessioner bland annat erfarit brist på kunskap samt kampen med egna känslor som faktorer som väckt tvivel vid orosanmälan. Tvivel som orsakar att orosanmälningar inte alltid upprättats. Därav var studiens syfte att belysa skolsköterskors erfarenheter av att upprätta orosanmälan vid misstanke om att barn far illa. Data samlades in genom kvalitativa semistrukturerade intervjuer med åtta skolsköterskor. Intervjuerna analyserades med en kvalitativ innehållsanalys på manifest nivå.

Studiens resultat belyses i tre kategorier: vara känslomässigt påverkad, vikten av att samarbeta med alla inblandade aktörer och stå upp för sin anmälningsplikt, samt sju subkategorier. Huvudfynden var skolsköterskans ambivalenta känslor vid upprättandet av orosanmälan vid misstanke om att barn far illa i hemmet, erfarenheten av gott internt och externt stöd, brist på återkoppling från socialtjänsten, erfarenheter av oklarheter i sekretessen, upplevelsen av att en öppen dialog med vårdnadshavare är gynnsamt samt skolsköterskans vetskap om sin anmälningsskyldighet. Om skolsköterskan tidigt kan förhindra och sätta stopp för att barn far illa kan riskerna för att drabbas av konsekvenser minska och barnet får förutsättningar till att uppnå känslan av hälsa och välbefinnande. Detta gynnar både barnet och samhällets hållbara utveckling.