Denna bok är en sorts antologi, en samling av litterära verk av företrädesvis svensk-azerbajdzjanska författare, men också några populära dikter av moderna azerbajdzjanska poeter. Boken har fått titeln Efterdyningar. Ögonvittnen berättar om Karabach, Tabriz och Jerevan av den anledningen att den återger i stort sett den röda tråden som går igenom och mellan samtliga noveller, essäer och dikter som ingår i denna samling. Alla de litterära verk som presenteras i denna bok kan sägas vara röster från Nagorno- Karabach, Syd-Azerbajdzjan, Zengezur, Göycha (Västra Azerbajdzjan, en del av dagens Armenien), Derbent och övriga delar av landet Azerbajdzjan som blev splittrat i två, Nord Azerbajdzjan och Syd Azerbajdzjan, i samband med fredsavtalet 1828 i slutet av rysk-persiska kriget. Sedan separationen 1828 har det azerbajdzjanska folket kämpat för återförening, kämpat mot assimilering, förtryck och diskriminering under shahens regim, senare under ayatollornas regim, under det ryska kejsardömets styre och senare under Sovjetregimen. Under de senaste 30 åren har det azerbajdzjanska folket blivit utsatt för en ny tragedi - ockupation av sitt historiska territorium, enklaven Karabach. Detta har orsakat mycket trauma och smärta inte bara hos de interna flyktingarna från Karabach och Zengezur, utan hos hela det azerbajdzjanska folket, vilket speglar sig inte mist i litteraturen.