Denna studie avser att få en djupare inblick i hur förskollärare väljer att arbeta med högläsning i sin undervisning. I förskolans värld är högläsningen ett verktyg som bidrar till språkutveckling, relationsskapande och ämneskunskap. Forskning påvisar framförallt att högläsningen är en viktig faktor för barns språkliga utveckling (Heimer, 2020, s. 13). I läroplanen för förskolan (2018, s. 8) beskrivs det att högläsningen ska vara en del av undervisningen och bidra till att barn får möjlighet att utveckla sitt språk. Högläsningen blir således en viktig del i det språkutvecklande arbetet som förskollärare.

Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare resonerar kring att organisera och använda högläsning i sin undervisning.

I studien används en kvalitativ metod med en self-report som datainsamlingsmetod för att kunna besvara syftet. Det medverkar totalt elva utbildade förskollärare i studien. Den insamlade data har analyserats och bearbetats utifrån tidigare forskning och den sociokulturella teorin.

I resultatet presenteras förskollärarnas organisering och användning i två huvudrubriker. Det framkom i resultatet att de medverkande förskollärarna gör medvetna val och att de aktivt arbetar med högläsning i sin undervisning utefter de möjligheter och resurser som finns. I studien berörs olika former av litteratur, såsom fysiska böcker, digitala böcker, flanosagor och sagor med rekvisita. Vi får ta del av respondenternas erfarenheter av hinder och möjligheter kring högläsning och hur förskollärare väljer att arbeta vidare med böcker. Det visade sig att spontan högläsning sker i större utsträckning bland de yngre barnen och planerad högläsning bland de äldre barnen. Däremot sker inte den planerade högläsningen så ofta, per barn i veckan.