I december 2019 upptäcktes ett virus som skulle komma att sätta den svenska och övriga världens hälso- och sjukvård på sin spets under åren 2020 och 2021. För att möta det vårdbehov som Covid-19 skulle åstadkomma behövdes resurser och personal omfördelas. Anestesisjuksköterskor blev en naturlig del av den vård som upprättades på den nya avdelningen, Covid-IVA. Syftet med studien var att belysa de känslor och upplevelser som anestesisjuksköterskorna upplevt under hela tidsförloppet på Covid-IVA, från omplacering till att komma tillbaka till sina ordinarie arbetsplatser. I arbetet används temporalitet som begrepp för att belysa informanternas berättelser om tiden på Covid-IVA. Datainsamlingen genomfördes med intervjuer, där datamaterialet analyserades med hjälp av en tolkande kvalitativ innehållsanalys.

Sammantaget deltog sju anestesisjuksköterskor ifrån tre olika sjukhus i Mellansverige i studien. Efter dataanalysen framkom 3 teman och 9 subteman. Resultatet beskriver känslor som oro, stress och rädsla för sjukdomen och det nya. Studien visar också på en ny gemenskap, en stolthet och erfarenhet anestesisjuksköterskorna nu bär med sig. En negativ aspekt av fynden är avsaknaden av chefsstöd som uppdagats i efterhand. I diskussionen belyses fynden utifrån temporalitet där kopplingar till dåtid sätts i perspektiv till nutid och framtid. De slutsatser som dras utifrån studien är att anestesisjuksköterskorna i högsta grad har räddat många liv men där känslan av att vilja ställa upp inte längre finns.