Studien fokuserar och belyser vilka kunskaper och erfarenheter lågstadielärare besitter för att undervisa högpresterande elever respektive särbegåvade elever i matematikklassrummet. Den undersöker vilka erfarenheter och kunskaper lärarna har sett utifrån Shulmans sju kunskapskategorier.

Studien har genomförts för att få ökad kännedom om lärare i årskurs F-3 har kunskap och erfarenheter för att möta högpresterande och särbegåvade elever i ett matematikklassrum. Studien vill även ta reda på vilka kunskaper och erfarenheter lågstadielärare besitter för att undervisa högpresterande respektive särbegåvade elever på ett som främjar deras lärande inom matematik.

Metoden som använts är en kvalitativ intervjustudie. Sex legitimerade lågstadielärare har intervjuats med hjälp av en strukturerad intervjuguide. Intervjusvaren har sedan transkriberats, tolkats och analyserats efter studiens teoretiska referensram, vilken är Lee Shulmans teori. Den innefattar sju kunskapskategorier som både intervjuguiden samt resultatet är kategoriserad utefter. 

Studiens resultat påvisar att lärarna som är delaktiga i studien besitter många delar från Shulmans sju kunskapskategorier, men inte alla. Resultatet visar på att lärarna har utvecklingsmöjligheter i sin yrkesroll vilket är något Shulman hävdar är möjligt genom att utveckla sina kunskaper. Utsagorna tyder på att kunskap om särbegåvade elever i matematik samt pedagogisk kunskap för att tillgodose dessa elever är bristande. Självständighet bland de särbegåvade eleverna samt att tiden mer läggs på elever som behöver stöd kan vara en anledning till att lärarna upplever det som tidsbrist.