Ett begrepp som på senare tid fått större utrymme inom behandling av beroendesjukdom är skadereduktion (Harm reduction). Skadereduktion är metoder och ambitioner syftar till att minska skadeverkningarna av ett beteende utan att nödvändigtvis minska beteendet. Skadereduktion är ett begrepp som under senare år har fått en ökad användning inom sjukvård och socialtjänst men också inom rättsväsende och policyarbete. Trots att det använts i olika kontexter sedan 90-talet så finns det ingen tydlig definition av vad det innebär och olika tolkningar av begreppet kan leda till svårigheter att implementera dessa vårdåtgärder. Syftet är att beskriva skadereduktion som begrepp inom beroendevård med hjälp av begreppsanalys. En begreppsanalys utifrån Segesten modell (2017) har genomförts.

Resultatet utgörs av en lexikal del och en litterär del som leder till att definiera meningsbärande attribut som sedan sorterats in i framträdande attribut för skadereduktion. I den litterära analysen presenteras de framträdande attributen som är: Autonomi, delaktighet av personer som tar droger, fokus på skador, folkhälsa, mänskligt värde och praktiskt och pragmatiskt. Tre fallbeskrivningar utformades för att beskriva och förtydliga resultatet. Avslutningsvis diskuteras hur skadereduktion och dess attribut förhåller sig inom kontexten beroendevård. Skadereduktion är mer än bara specifika insatser utan också ett förhållningssätt och ett annat sätt att se på de som brukar droger. Skadereducerande insatser och förhållningssätt flyttar fokus från att bota till att fokusera på att minska skador för dem som brukar droger.