Barn som far illa är ett globalt problem och många barn får inte det stöd de har rätt till. Sjuksköterskor inom barnhälsovården (BHV) följer barns utveckling och ska utgöra ett stöd för familjen. I uppdraget ingår att göra orosanmälan vid misstanke om att barn far illa. Studier visar att orosanmälan inte alltid görs. Mer kunskap behövs om varför så inte sker och hur orosanmälningar erfars av BHV-sjuksköterskor. Syftet var att beskriva BHV-sjuksköterskors erfarenheter av att göra orosanmälan vid misstanke om att ett barn far illa. Kvalitativ metod användes och data samlades in genom semistrukturerade intervjuer med åtta BHV-sjuksköterskor. Intervjuerna analyserades genom kvalitativ tematisk analys, baserad på beskrivande fenomenologi.

Resultatet visade att BHV-sjuksköterskorna upplever orosanmälningar som en tung och krävande arbetsuppgift. De känner oro och sorg över barnets situation, de vill upprätthålla en god relation med föräldrarna samtidigt som de känner sig osäkra på sin bedömning. När de såg orosanmälan som en hjälp och stöd till familjen underlättade det beslutet. Tidigare erfarenheter och kollegor utgjorde ett stöd. Sekretessen mellan dem och socialtjänsten försvårade det uppföljande arbetet med familjen. BHV-sjuksköterskorna såg att en öppen kommunikation med familjen bidrog till att föräldrarna kände sig delaktiga. Det medförde en ökad tillit, vilket ansågs utgöra grunden för en god relation. För att klara uppgiften att göra orosanmälan behöver BHV-sjuksköterskor goda förutsättningar som stöd från kollegor och handledning. Vid svåra samtalsämnen krävs goda kunskaper i samtalsmetodik. Genom fortlöpande samtal om barns rättigheter ökar barnens möjligheter till god hälsa, vilket är en förutsättning för en hållbar samhällsutveckling.