Sammanfattning:

Syftet med studien är att undersöka hur förskollärare i förskolan beskriver hållbar utveckling utifrån den sociala dimensionen och hur denna uppfattning ligger som grund förförskollärarnas undervisning kring begreppet i förskolan.

Tidigare forskning visar att undervisning om hållbar utveckling utifrån den sociala dimensionen ska läggas i tidig ålder för bästa resultat, samtidigt som nyare forskning kring ämnet är begränsat. Nyare forskning visar även att efter begreppet hållbarhet synliggjorts i skolverket (2018) krävs mer kompetensutveckling för verksamheten. Detta för en professionell undervisning enligt uppdraget i Läroplanen. Fenomenografi är det teoretiska perspektivet som studien utgått ifrån och menar att den sociala delen kan ses som ett fenomeni undervisningen. Metoden vi använde oss av för att samla in data var kvalitativ semistrukturerad intervju med enskilda intervjuer samt fysiska möten.

Resultatet visar att hållbar utveckling påverkar undervisningen på politisk nivå och barnen beskrivs som framtidens vuxna och deras deltagande för en hållbar utveckling av den sociala dimensionen anses vara av stor betydelse (Ärlemalm-Hagsérs, 2013). Förskollärarna i studien resonerade att samtal och dialoger ska genomsyra undervisningen samt en struktur där barnen får ha inflytande och vara delaktiga utifrån den sociala dimensionen. Förskollärarna lyfter även att de samverkar och samarbetar med hemmen för att alla ska vara inkluderade i arbetet kring en social hållbar utveckling.