I mars månad 2020 klassades Covid-19 som en världsomfattande pandemi. Covid-19 har lett till en kraftigt ökad belastning på all vård i samhället och framför allt på intensivvården. I Sverige har intensivvården länge varit eftersatt i förhållande till antal intensivvårdsplatser per antal invånare. För att möta den ökade belastningen och öppna upp fler intensivvårdsplatser har personal tillsatts intensivvården med kort varsel från övriga delar av hälso- och sjukvården. Det är sjuksköterskor utan specialistutbildning inom intensivvård och med liten eller ingen erfarenhet i arbete inom intensivvård. Syftet med examensarbetet var att beskriva hur sjuksköterskor som saknar specialistutbildning inom intensivvård upplever att vårda patienter på en intensivvårdsavdelning under en pandemi. Det genomfördes åtta kvalitativa forskningsintervjuer med sjuksköterskor utan specialistutbildning inom intensivvård som börjat arbeta inom intensivvården under Covid-19 pandemin. De transkriberade intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet mynnade ut i tre kategorier och åtta subkategorier. Kategorierna är: Behov av trygghet, Erfarenhetens betydelse och Mötet med intensivvårdspatienten. De intervjuade beskrev en avsaknad av trygghet och känslor av att vara utlämnad. Intensivvårdsmiljön upplevdes som stressande och påfrestande. Att sakna erfarenhet var något som fick dem att ifrågasätta sin egen kompetens och gav dem känslor av rädsla att göra fel. Sjuksköterskorna hade ett stort behov av stöttning från intensivvårdssjuksköterskan och tid till att anpassa sig i den nya situationen. Avsaknad av stöttning kan ge upphov till emotionell stress och en ökad påfrestning för deras eget arbete och intensivvårdssjuksköterskans. Ett gott samarbete hade en positiv inverkan på sjuksköterskans upplevelse och på patientens omvårdnad.