För att lindra barnets lidande i samband med nålrelaterade procedurer används olika strategier, såsom hudanestesi, distraktion, perorala läkemedel samt individanpassad förberedelse. Forskning finns kring barns upplevelse av olika strategier, hur barnet upplever själva proceduren och hur sjuksköterskan eller vårdnadshavare uppfattar barnets upplevelse. Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors attityder till och erfarenhet av att lindra barns lidande hos barn som genomgår nålrelaterade procedurer. Studien är kvantitativ och data samlades in med hjälp av en enkät utifrån ett bekvämlighetsurval. Fyrtiofyra sjuksköterskor svarade på enkäten och data analyserades. Enkäten gav en bra bild av sjuksköterskornas utbildningsnivå och erfarenhet, 17 av 44 (38,6%) uppgav att de hade specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och ungdom och 23 av 44 (52,3%) uppgav att de hade arbetat mer än 5 år inom barnsjukvården. 30 sjuksköterskor (68,2%) svarade att de utförde nålrelaterade procedurer varje arbetspass. Inga signifikanta skillnader fanns i fråga om attityder till att lindra barns lidande i samband med nålrelaterade procedurer relaterat till utbildningsnivå och erfarenhet av att arbeta med barn. Svaren speglar en kultur där sjuksköterskor ser barnen som individer och förstår att alla barn kan ha ett behov av lindrande strategier (spädbarn och tonåringar, barn som ofta genomgår nålrelaterade procedurer och de som aldrig gjort det förr) samt att vissa barn väljer bort distraktion. Fasthållning och att sticka tills man lyckas är frågor som delar personalgruppen. Författarna tolkar svaren som att nålrelaterade procedurer är en utmanande och engagerande arbetsuppgift. Upplevelse av kollegialt stöd och stämning i personalgrupp, samt ledarskapets och fortbildnings betydelse för att sjuksköterskorna ska erbjuda barn lindrande strategier i samband med nålrelaterade strategier diskuteras. Barnsjuksköterskan har som uppgift att vara barnets advokat i barnsjukvården, och det är av stor vikt att barnsjuksköterskans kompetens tas tillvara i verksamheten. Författarna förvånas över att inga signifikanta skillnader sågs i resultatet och uppmanar till fortsatt forskning, utbildning och reflektion i ämnet.