I Sverige kan förebyggande sjukpenning lämnas till den som genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering i syfte att förebygga sjukdom, förkorta sjukdomstiden, eller helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Syftet med förmånen är således att en enskild ska kunna vara frånvarande från sitt arbete i den utsträckning det behövs för att medverka i medicinska insatser som kan förebygga att arbetsoförmåga på grund av sjukdom alls uppstår. Genom detta förebyggande syfte är förmånens ersättningsvillkor i hög utsträckning knutna till prognostiska bedömningar i flera steg. Försäkringskassan, som är den myndighet som ska administrera ersättningen, ska bland annat bedöma om det finns en risk för sjukdom, om den medicinska behandling som erbjuds kan förkorta eller förebygga sådan sjukdom i det enskilda fallet, samt om sjukdomen i sig kan förväntas sätta ner arbetsförmågan – vilket placerar förmånen mycket nära hälso- och sjukvårdens medicinska expertis. I artikeln visas att dessa omständigheter har förklaringsvärde för att Försäkringskassan samt hälso- och sjukvården uppvisar vissa brister i samsyn när det gäller hur begreppet vetenskap och beprövad erfarenhet ska förstås samt om förmånens syfte och funktion – och att detta inverkar på hur förmånens förebyggande (profylaktiska) syfte får genomslag i rättstillämpningen samt i sjukförsäkringen.