Bakgrund: TIA/Stroke är ett allvarligt tillstånd som kan leda till död eller funktionsnedsättningar vilket kan resultera i både fysiska samt psykiska konsekvenser för den drabbade. Ambulanssjuksköterskans initiala bedömning har en betydande roll för att patienten ska erhålla ett skyndsamt vårdförlopp och adekvat behandling i tid. Som stöd i ambulanssjuksköterskans bedömning finns behandlingsriktlinjer samt olika bedömningsinstrument att tillgå.

Syfte: Syftet var att kartlägga: a) den initial symtombilden, b) den tidiga vårdkedjan samt c) funktion vid utskrivningen bland patienter med slutdiagnosen TIA/Stroke, där patienten inte har blivit direkt transporterad med ambulans till sjukhus trots att sådana möjligheter har förelegat.

Metod: Studien är en deskriptiv retrospektiv journalgranskningsstudie med kvantitativ ansats. Urvalet var patienter som rapporterats som "avbruten transport" till kvalitetsregistret Väststroke enligt deras definition. Det genomfördes ett utdrag mellan 2015-01-01 t.o.m. 2018-12-31 vilket resulterade i 191 patienter.

Resultat: Totalt var det 176 patienter som inte transporterades direkt till sjukhus trots att sådana möjligheter förelåg. Några av fallen som registrerats överensstämde inte med Väststrokes definition vilket indikerar på några färre fall än vad som rapporterats. Av patienterna som fick en ambulansbedömning var kliniska observationer eller symtom som yrsel, svaghet i arm eller ben, domningar, pirrningar, känselstörning samt att patienten hade ramlat mest förekommande. Majoriteten hade normala vitalparametrar och den vanligaste triagefärgen enligt RETTS var grön. M-NIHSS visade låga poäng, mestadels noll. Innan utlarmningen hade 45 procent av patienterna haft symtom under en kortare tid än 24 timmar, medan 55 procent hade haft symtom mer än 24 timmar. Mediantiden från larm till CT var cirka sju timmar. En påtaglig andel av patienterna hade en försämrad funktion vid utskrivning jämfört med före insjuknandet.

Slutsatser: Tätortens riktlinjer kan möjligen varit en bidragande orsak till att antalet "avbrutna transporter" ökat varför dessa riktlinjer bör granskas. Nuvarande bedömningsinstrument bör utvecklas för att öka identifieringen och påskynda omhändertagandet av TIA/stroke patienter. Därigenom minimera att sådana brister som beskrivits ovan uppstår. Studien kan inte säkerställa vilken grad som hänvisningen till annan vårdnivå eller huruvida alternativa transportsätt till sjukhuset bidrog till patienternas försämring. Vidare forskning krävs för att belysa vilka konsekvenser hänvisning samt alternativa transportsätt medför för den enskilda patienten.