Blogginlägg

"Det handlar inte om pengar". Den kommentaren fällde Riksbankens generaldirektör, Stefan Ingves, den 20 maj i år och menade att riskerna ökar väsentligt i pandemins spår. För sjukdom och död driver också fram finanskriser, men konsekvenserna kanske är ännu svårare att förutse. Så Riksbanken oroar sig, och det gör nog många fler. Men om Riksbanken oroar sig för de kommersiella fastigheterna så tycker jag att det borde de gjort för länge sen! Transformeringen av detaljhandeln som bla innebär att fler väljer att handla på nätet istället för i butik måste nog uppfattas som "old news", men trots denna vetskap har det funnits finansiärer som beviljat lån till nya köpcentrum och inte tvekat att finansiera utbyggnad av befintliga dito. Alla miljarder som investerats i sådana kommersiella fastigheter hade redan före Corona-krisen tydliga risker att omvandlas till kreditförluster och under pågående pandemi är givetvis förlusterna ännu mer sannolika.

Vad som händer med detaljhandeln när vi träder tillbaka i någon form av "det normala" är svårt att förutse, men det kan underlätta om man har en djupare insikt i branschens förändringsresa. Jag har med stor nyfikenhet följt regering och riksdags utspel om en Corona-kommission och är övertygad om att den är både nödvändig och akut. Den måste tillsättas nu! Och i en sådan kommission måste det också finnas detaljhandelsexperter. Och skälet är enkelt: detaljhandel är något som alla medborgare omfattas av och det är en viktig del i det ekonomiska maskineriet, allt ifrån fastighetsaffärer till tillgänglighet, arbetstillfällen och hållbarhetsfrågor.  Jag oroar mig rejält för handeln just nu. Och kan konstatera att många branscher briljerar med sin uppfinningsrikedom medan detaljhandeln ofta lamslaget tittar på. Innovationer och idéer leder till spännande sätt att anpassa sig till en ny verklighet i t.ex. restaurangbranschen, där SVT bl.a. nämner en restaurang i Amsterdam som serverar gästerna i små tillfälliga växthus.  SVT, Foto: Reuters I rese- och turistbranschen kommer också rapporter om stor uppfinningsrikedom. Igår talade jag med en professor som berättade om planerna för en bibehållen turism via så kallade "luftbroar". De innebär att man kan frångå ev krav på karantän genom att, på ett kontrollerat sätt, transportera människor till ett resmål, planera för deras vistelse och erbjuda bästa möjliga förutsättningar för minskad trängsel, handhygien och instruktioner för turisterna under själva flygresan. Även under själva vistelsen planeras allt i minsta detalj, där turisterna erbjuds ett varierat utbud inom ett visst område. På så vis kan man också ha kontroll över gruppen. När jag lyssnade på idéerna om air-bridges och turism gick mina tankar till gamla tidens "skolresor". Innan klassen skulle åka på skolresa fick vi tydliga instruktioner om vad som gällde, vad vi fick ta med oss i matväg, hur mycket fickpengar, vilka klockslag som gällde, var samlingsplatsen var och vem som skulle gå först och sist i ledet av elever. Runt gruppen hoovrade sedan våra lärare och hade full koll på oss. Det kändes tryggt på något vis. För vi visste att de vuxna hade koll på oss.    Men tankarna om det nya sättet att turista via luftbroar påminner mig också om bussresandets idé och sällskapsresan. Tanken om att resa i en grupp med andra, att slussas till samma ställe, se samma saker som de andra, äta på förbeställda restauranger, besöka samma utflyktsmål, handla av samma pärlfabrik och prova samma viner från samma vinproducent. Det är inte helt fel det heller... 

//Malin Sundström, Högskolan i Borås