Varje år föds ca 120 000 barn i Sverige och lika många kvinnor blir mammor. Amning är en betydande och viktig del i de flesta nyblivna mammors liv. De flesta kvinnor är positiva till att amma, men vissa kvinnor upplever amningen som så svår och problematisk att de utvecklar amningsrädsla. Syftet med magisteruppsatsen är att få en fördjupad förståelse för amningsrädsla såsom det erfars av kvinnor med erfarenhet av svår amning. Totalt åtta kvinnor deltog i studien genom personlig livsvärldsintervju eller skrivna livsvärldsberättelser. Metoden som användes var beskrivande innebördsanalys där materialet blev analyserad i en pendling mellan helhet (material), delar (innebörder) och helhet (innebördstema) för att hitta innebörder som beskriver fenomenet amningsrädsla. Kvinnorna berättade om hela sin amningsupplevelse när de skulle beskriva fenomenet amningsrädsla. Känslorna kring rädslan för amningen är ständigt närvarande och påverkar kvinnans liv och upplevelse av moderskapet. Utifrån analysen kunde det konstateras att amningsrädsla är ett mångdimensionellt fenomen och resultatet bygger på dimensionerna; Rädsla för att svika barnet, Rädsla för att svika sig själv, Rädsla för att kroppen sviker, Rädsla för att vara avvikande, Rädsla för ensamhet, Rädsla för att inte få rätt stöd. Resultatet diskuteras med tyngdpunkten på barnmorskans ansvar att stödja och stärka kvinnan med amningsrädsla. För att lyckas i stödet ska det anpassas till individens behov. För att det ska vara möjligt krävs ett genuint intresse för kvinnans livsvärld från barnmorskan. Vidare diskuteras amningens existentiella betydelse och att även stödet bör ha en existentiell nivå.