Sedan 1970-talet har distriktsköterskor på vårdcentraler arbetat med telefonrådgivning. Det har blivit en arbetsuppgift som successivt utökats och tagit allt mer arbetstid i anspråk. Telefonrådgivningen upplevs som en svår arbetsuppgift och den ställer nya krav på distriktssköterskors kommunikativa förmåga, deras kompetens och personliga lämplighet. I studien beskrivs distriktssköterskors upplevelser av telefonrådgivning i primärvården. Metoden är en kvalitativ innehållsanalys av åtta semistrukturerade intervjuer. Resultatet av intervjuerna påvisar olika typer av utmaningar vid telefonrådgivningen. Detta belyser författarna i två kategorier: Utmaningar i bedömning vid telefonrådgivning och Utmaningar i organisationen vid telefonrådgivning. I resultatdiskussionen lyfts betydelsen av kommunikation, återkoppling, utbildning samt arbetsmiljöns betydelse vid telefonrådgivningen