Våld i nära relationer är ett utbrett folkhälsoproblem, både nationellt och globalt. Cirka var fjärde kvinna uppger att hon blivit utsatt för någon form av våld, mest förekommande är verbala kränkningar och fysisk misshandel. Konsekvenserna av våldet leder till en ökad andel psykisk ohälsa, förtidig dör eller bestående, fysisk kroppsskada och en minskad förmåga att leva ett välfungerande liv. Sjuksköterskorna upplever mötet och kunskapen kring ämnet som bristfällig och att de inte kan erbjuda den hjälp och det stöd som behövs. Därmed skadas förtroendet för sjuksköterskans kompetens och välvilja och resulterar i att många väljer att inte söka hjälp. Genom att undersöka sjuksköterskornas upplevelse av mötet med kvinnor som lever med våld i en nära relation skapas möjlighet att sprida kunskap om ämnet för att på vis förbättra den vårdande vården samt öka sjuksköterskans kompetens. Syftet är att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av att möta kvinnor som lever med våld i nära relationer. En litteraturöversikt gjordes där tretton artiklar har granskats, analyserats och sammanställts utifrån Fribergs mall.

Resultatet presenteras i tre huvudteman. Dessa behandlar sjuksköterskans inställning, hur sjuksköterskan påverkas av mötet med våldsutsatta kvinnor samt sjuksköterskans strategier vid mötet med våldsutsatta kvinnor. Sjuksköterskornas upplevelse av mötet med dessa kvinnor och vilken nivå av kunskap sjuksköterskan besitter i ämnet påverkar given vård. Brist på kunskap och osäkerhet påverkade deras benägenhet att leta efter tecken på våld och att våga fråga om detta om misstankar uppstod. Gemensamt för alla sjuksköterskor var en känsla av otillräcklighet och en önskan om mer kunskap i bemötande och kuraget för att våga fråga och ge den vårdande vård som behövs. Det följer ett krav på sjuksköterskan att kunna läsa av kvinnan framför sig, att både kunna tänka och se ”utanför boxen”. För att kunna möta kvinnan framför sig är det av vikt att lägga sin förförståelse åt sidan och skapa en trygg, mellanmänsklig relation. Att inte inneha kunskap om ämnet försvårar förmågan att sätta sig in i situationen. Skulle den enskilde sjuksköterskan åta sig ansvaret att utbilda sig i ämnet skapas förutsättningar att möta kvinnorna i sin situation och därmed främja deras hälsa. Sett ur ett hållbarhetsperspektiv krävs det standardiserad utbildning i ämnet, antingen under grundutbildningen eller som en regelbunden arbetsplatsutbildning. Detta skulle öka sjuksköterskans kompetens som både professionell yrkesutövare och som medmänniska.