Tidigare forskning visar att prehospitalt arbete upplevs stimulerande, men är också fysiskt och psykiskt påfrestande. Syftet var att beskriva hur ambulanssjuksköterskor upplever och hanterar känslomässigt sin arbetssituation. En kvalitativ ansats valdes och djupintervjuer av sex ambulanssjuksköterskor i södra Sverige genomfördes. Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys med inspiration av ett fenomenologiskt närmelsesätt. Ambulanssjuksköterskorna beskrev att deras arbete innebär att vara skärpt och uppfylld av sitt arbete, vilket innebär att de såg det som världens roligaste yrke, där de gör nytta och är en hjälpande hand för anhöriga men också att känna sig osäker i ett nytt vårdrum. De påtalade också hur de konfronteras med patienters tunga verklighet och att möta sorg, vilket väcker känslor av rädsla, ilska, frustration och maktlöshet. De betonade behov av stöd för att orka hantera sina egna känslor där kollegor sågs som en andra familj men även den egna familjen är ett stöd. De ifrågasatte de möjligheter till stöd som erbjöds i organisationen, men framförallt betonade de att ingen annan än kollegor kunde förstå. Ur ett framtida arbetssmiljöperspektiv är detta viktigt att uppmärksamma för att möjliggöra att hälsa bevaras bland ambulanspersonal.