Ambulanssjukvården har gått från att ha varit en ren transportenhet till att vara en i det närmaste rullande akutmottagning. Till sin hjälp har ambulansbesättningen behandlingsriktlinjer som de bör följa. Behandlingsriktlinjer är sammanställningar av praktisk information som bistår vårdare och patienter i att ta sjukvårdsgrundande beslut under vissa specifika kliniska omständigheter, som även gäller som generella läkemedelsordinationer. Syftet med denna undersökning är att granska och jämföra variationer i Västra Götalands behandlingsriktlinjer inom ambulanssjukvården med avseende på patienter som drabbats av höftfraktur samt hur de överensstämmer med vetenskap och beprövad erfarenhet. De fem ambulansområdenas behandlingsriktlinjer i Västra Götalandsregionen avseende omhändertagandet av patienter med misstänkt höftfraktur undersöktes. Granskningen av behandlingsriktlinjerna utfördes med hjälp av granskningsinstrumentet AGREE II. Dessutom jämfördes behandlingsriktlinjerna avseende likheter och skillnader i rekommenderad behandling. Resultat visade att de som arbetar med framtagandet av behandlingsriktlinjer bör vara tydligare med att synliggöra evidensen som ligger till grund för de olika rekommendationerna. Dessutom bör det framgå vilka som varit delaktiga i framtagandet av behandlingsriktlinjen samt vilken funktion de hade i processen. Behandlingsriktlinjerna för höftfraktur i regionen har i stort sett lika rekommendationer men lokala skillnader förekommer. Det är viktigt att få med patientgruppens åsikter och preferenser i framtagande av behandlingsriktlinjer för att ge dem möjlighet att vara delaktiga i vården redan i framtagandet av behandlingsriktlinjen. Att inte ange evidens gör att man bortser från ambulanssjuksköterskan som forskningskonsument. Detta ger ambulanssjuksköterskan sämre möjlighet att kritiskt granska den ordinerade behandlingen utifrån den forskning som finns tillgänglig och som det antas att behandlingsriktlinjerna bygger på.