Frågan om närståendes närvaro i akutrummet har varit aktuell sedan 80-talet. Denna fråga aktualiserades i samband med ett par händelser på Foote Hospital i Michigan, USA. Trots att det snart gått tre decennier är forskningen näst intill obefintlig inom området. Ibland har livräddande åtgärder påbörjats utanför sjukhuset och det kan ha varit den närstående som påbörjat återupplivningen. Trots detta blir närstående oftast hänvisade till ett angränsande rum när patienten anländer till sjukhuset. Det finns internationella riktlinjer för Family Presence During Resuscitation (FPDR) men dessa används inte generellt på sjukhuset. Detta innebär osäkerhet hos vårdpersonalen när dessa situationer uppkommer. Bland personalen råder det delade meningar om det är till fördel eller nackdel för närstående att vara närvarande på akutrummet. Av denna anledning ville vi belysa de närståendes perspektiv i samband med akut omhändertagande. Vad är mest fördelaktigt för dem för att de ska kunna bearbeta situationen och gå vidare i livet. Vårt syfte var att beskriva befintlig forskning över närståendes erfarenheter av närvaro på sjukhus vid akut omhändertagande. Som metod använde vi oss av en litteraturstudie. I resultatet framkom att de närstående som fått möjligheten att närvara på akutrummet vid akut omhändertagande med stöd av personal var nöjda med beslutet att ha närvarit. De ansåg också att det var deras rättighet och skyldighet gentemot patienten. Den befarade oron att närstående skulle störa och kritiskt granska personalen i sitt arbete visade sig vara obefogad. Närstående upplevde istället att personalen hade gjort allt som stod i deras makt för att rädda patientens liv. De få närstående som närvarit utan stöd hade däremot en annan upplevelse av händelsen och ångrade att de hade närvarit.