Hjärtinfarkt är en av de sjukdomar som har högst mortalitet i Sverige. Tack vare bättre akutvård överlever idag fler patienter än för bara tio år sedan, men antalet som dör är fortfarande stort. Att återhämta och rehabilitera sig efter en hjärtinfarkt tar tid och många blir aldrig helt återställda vare sig fysiskt eller psykiskt, dels för att det är många äldre multisjuka som drabbas, och dels på grund av psykiska besvär såsom rädsla kan finnas kvar i flera år. Dessutom kan oro för den drabbade påverka närstående i hög grad. Syftet med uppsatsen är att beskriva upplevelser som patienter erfar i sitt dagliga liv en kort tid efter att ha fått en hjärtinfarkt. Sju vårdvetenskapliga artiklar har analyserats enligt Evans kvalitativa metod för att besvara syftet. I resultatet framkom det skilda upplevelser av vardagen och rehabiliteringen efter hjärtinfarkt. Patienternas skilda synsätt på hur de förhöll sig till hjärtinfarkten gjorde att en del var motiverade och klarade att anpassa sig till en hälsosammare livsstil, medan andra patienter hade svårare med anpassningen eller inte tog sig tid till förändringar överhuvudtaget. Många patienter kände sig överbeskyddade av sina närstående och att de var en börda för sin omgivning. De närstående gjorde bara vad de trodde var bäst för den drabbade. I diskussionen behandlas könsskillnader mellan kvinnor och män samt depression. Dessutom diskuteras sjuksköterskans ansvar och vikten av rätt och tydlig information i kliniska implikationer.