BAKGRUND: Tiderna och samhället förändras hela tiden och på så vis också historien. Historia är inte enbart sådant som hör till det förflutna, utan också det som sker runtomkring oss just nu och påverkar dessutom vad som kommer att ske i framtiden. Sambanden mellan dåtid, nutid och framtid gör sig gällande i begreppet historiemedvetande. Det begreppet belyser vi i vår undersökning om svensk historieundervisning. Begreppet får enligt svensk och nordisk forskning kring historiedidaktik och historieundervisning allt mer plats i historieundervisningen i svenska skolor. Att medvetandegöra eleverna om deras historiemedvetande kan hjälpa dem att få en förståelse för sin egen plats i historien samt utveckling av deras egen identitet. Vår kartläggning av några pedagogers historieundervisning har genomförts på två kommunala skolor respektive en skola som bedriver Montessoripedagogik. En av de stora skillnaderna skolorna emellan är att på Montessoriskolan är undervisningen präglad av eget arbete, där eleverna själva får välja vilket ämne de vill arbeta med, vid vilken tidpunkt. Varje elev har en veckoplanering som de följer. I de kommunala skolorna är de olika ämnena schemalagda och således tidsbegränsade. Eftersom samhället idag är mångkulturellt är det viktigt att även de eleverna som har annan härkomst får en kunskap om sin egen historia, för att på så vis kunna känna delaktighet i historien och undervisningen. Läroböcker i historia domineras av ett västerländskt synsätt 3 trots att styrdokument och läroplaner säger att alla elever ska få möjlighet att utveckla sin egen identitet genom att bli medveten om sin historia. Ämnet historia har under en längre tid inte prioriterats i den svenska skolan, men vi ser nu en återkomst av ämnet. SYFTE: Syftet är att kartlägga några pedagogers didaktiska praxis inom ämnet historia med inriktning mot de lägre åldrarna. Frågeställning • Hur motiverar pedagogerna sin historieundervisning utifrån de didaktiska huvudfrågorna: Vad?, Hur? och Varför? METOD: Eftersom målet med vår undersökning var att ta reda på pedagogers tankar och motiveringar kring sin egen historieundervisning föll valet på en kvalitativ metod. Vi var inte intresserade av hur ofta någonting förekom, utan målet var att se olika fenomen och karaktärsdrag i pedagogernas didaktik. Ansatsen var fenomenografisk vilket innebar att vi som forskare ville ta reda på hur människor uppfattar världen omkring sig. I vårt fall låg fokus på pedagoger och deras syn på historieundervisningen. Intervju var det redskap vi använde oss av när vi genomförde vår undersökning ute på skolorna. Vi valde att intervjua enbart pedagoger eftersom endast de kan motivera sin egen historieundervisning. RESULTAT: I vår undersökning om historieundervisning kom vi fram till ett resultat i vilket det viktigaste enligt de tillfrågade pedagogerna var att fånga elevernas intresse för historieämnet. Betydelsen av att väcka en nyfikenhet för ämnet hos eleverna ansågs göra dem mer motiverade till att lära sig och var det mest förespråkade argumentet. Tyngdpunkten i vad eleverna skulle lära sig genom undervisningen låg inom de sociala och kulturella kategorierna. Pedagogerna i undersökningen hade åsikter om att det var viktigt att historieundervisningen skulle vara varierad och uppbyggd av både teoretiska och praktiska moment. Det innebar att undervisningen inte bara var byggd på en teoretisk grund där läraren var i fokus som berättare, utan att eleverna var delaktiga både på vid urvalet av fakta, på lektioner, men också genom praktiska moment i vilka eleverna fick använda sin teoretiska kunskap.