Att vårdas i respirator innebär att den verbala kommunikationsförmågan förloras, vilket kan medföra känslor av frustration och maktlöshet hos patienter. För att uppnå en vårdande relation är samtalet av stor betydelse, vilket försvåras om kommunikationsförmågan är nedsatt. Syftet är att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av kommunikation med lätt sederade, respiratorbehandlade patienter. En kvalitativ ansats har använts. Halvstrukturerade forskningsintervjuer utfördes med åtta intensivvårdssjuksköterskor från två sjukhus. En kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera materialet, vilket resulterade i två kategorier med tre subkategorier vardera. Intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av kommunikation med lätt sederade respiratorbehandlade patienter beskrivs som att finnas där och att nå fram. Genom att finnas där bjuder intensivvårdssjuksköterskor in patienter, erhåller känslomässiga gensvar samt förmedlar budskap genom sitt kroppsspråk och sin personlighet. För att nå fram måste intensivvårdssjuksköterskor skapa gynnsamma förhållanden för kommunikation och hitta ett gemensamt språk med patienter, vilket är beroende av både intensivvårdssjuksköterskans och patientens bagage. Intensivvårdssjuksköterskors egna kroppar är centrala i kommunikationen med dessa patienter. Kroppsspråk och beröring används för att bekräfta intensivvårdssjuksköterskors närvaro, förmedla närhet och trygghet samt för att utveckla en vårdande relation till patienter. Att lära sig läsa patienter, då de responderar ljudlöst, är en annan stor del av kommunikationen. Även här är kroppen central, då intensivvårdssjuksköterskors förmåga att läsa patienters kroppar och dess signaler är väsentligt för att nå fram, vilket underlättas av att lära känna patienten. Erfarenhet och utbildning kan medföra att intensivvårdssjuksköterskor känner trygghet i sig själva, vilket bidrar till att de har modet att finnas där hos patienter och därmed utveckla en vårdande relation.