Svår sepsis och septisk chock är sjukdomstillstånd som kan orsaka ett stort lidande för patienten genom att de är förknippade med hög mortalitet och morbiditet. Tidig identifiering och adekvat antibiotikabehandling är avgörande för prognosen. Detta ställer höga krav på ambulanssjukvårdens kvalitet. Ambulanssjukvården har behandlingsriktlinjer som ska utgöra beslutsunderlag och kvalitetssäkring för den givna vården. De potentiella vinsterna med en behandlingsriktlinje blir dock aldrig bättre än kvaliteten på behandlingsriktlinjen i sig. Studiens syfte var att granska och värdera kvaliteten på den svenska ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer rörande patienter med misstänkt svår sepsis och septisk chock. En kvantitativ metod nyttjades och en totalundersökning av behandlingsriktlinjer i svensk ambulanssjukvård genomfördes, där respektive ambulansorganisation i Sveriges tjugoen landsting kontaktades. Svarsfrekvensen var 76%. Utav dessa kunde nio inkluderades i studien (N = 9). De erhållna prehospitala behandlingsriktlinjerna granskades därefter med hjälp av AGREE II-instrumentet. Resultatet belyser dels att flera organisationer helt saknar behandlingsriktlinjer rörande patienter med misstänkt svår sepsis och septisk chock (33% av alla tjugoen kontaktade landsting. 44% av de sexton som svarade) samt att de övriga behandlingsriktlinjerna har metodologiska brister i rapporteringen kring hur behandlingsriktlinjerna togs fram. Detta utgör ett hinder för att behandlingsriktlinjerna ska kunna utgöra den kvalitetssäkring de är avsedda att vara. Bristerna kan härledas till ambulanssjukvårdens organisation och skulle eventuellt kunna avhjälpas genom centralt utvecklade nationella behandlingsriktlinjer finansierade av vårdgivaren.