Människors levnadsvanor har förändrats de senaste 20 åren. Minskad fysisk aktivitet tillsammans med ohälsosamma matvanor leder till både övervikt, hjärtsjukdomar och psykisk ohälsa. Hälso- och sjukvården arbetar med olika metoder i förebyggandet och behandlandet av komplikationer som ohälsosamma levnadsvanorna skapar. Sjuksköterskan har en viktig roll i hälsofrämjande arbete där motiverandet till egenvård ingår. Egenvård innebär att ta hand om sig själv genom goda och hälsosamma livsvanor och kan innebära fysisk aktivitet. Trots flertalet vetenskapliga artiklar visat på positiva effekter i samband med fysisk aktivitet som ökad fysisk och psykisk hälsa för individen, används det i för liten utsträckning i verksamheten. Syftet avsåg belysa sjuksköterskors upplevelse av att motivera patienter till ökad fysisk aktivitet med ändamål att förbättra psykiskt välbefinnande. En kvalitativ ansats präglar denna litteraturstudie. Genom analysprocessen framträdde tre huvudteman; Sjuksköterskans upplevelser av att motivera patienter, Sjuksköterskans upplevelse och syn på hälsofrämjande vård samt Sjuksköterskans upplevda hinder för hälsofrämjande vård. Resultatet visade både positiva och negativa upplevelser hos sjuksköterskor, det framkom att sjuksköterskan upplevde att relationen till patienten var viktigast i den hälsofrämjande vården. Det framkom att flertalet sjuksköterskor upplevde hinder för det hälsofrämjande arbetet, bland annat en upplevd osäkerhet bland sjuksköterskor samt organisatoriska hinder som bristande resurser i verksamheter. Patientperspektivet validerar sjuksköterskans upplevelser. Sjuksköterskan behöver stärka sin roll genom uppdaterad evidensbaserad forskning.