Inom kommunal hemsjukvård utfärdar distriktssköterskor ofta läkemedelsdelegering till omvårdnadspersonal i hemtjänsten. Tidigare studier och kartläggningar har visat på svårigheter att följa gällande föreskrifter kring läkemedelsdelegeringar. När föreskrifterna inte följs kan det få till följd att patientsäkerheten inte upprätthålls. Tidigare studier har framförallt fokuserat på distriktssköterskans erfarenheter av läkemedelsdelegering.

Syftet med studien är att beskriva läkemedelsdelegering utifrån hemtjänstpersonalens erfarenheter. Studien hade en fenomenologisk ansats med en livsvärldsteoretisk grund. Åtta intervjuer med vårdbiträden och undersköterskor inom hemtjänsten inkluderades i resultatet. Intervjuerna analyserades utifrån beskrivande innebördsanalys vilket resulterade i tre innebördsteman. Läkemedelsdelegering innebär ett oundvikligt åtagande på gott och ont. Det ses som en självklarhet att arbeta utifrån läkemedelsdelegering eftersom i stort sett all personal inom hemtjänsten har en delegering. Uppgiften kan upplevas påtvingad men också rolig och utvecklande. Läkemedelsdelegering innebär en skyldighet att ta ansvar för uppgiften och följa de regler och rutiner som finns. För att kunna göra det har hemtjänstpersonalen rätt att få den utbildning och det stöd som krävs från distriktssköterskan. Läkemedelsdelegering kan innebära att hemtjänstpersonalen självständigt behöver hantera svårigheter som uppstår vid läkemedelsadministreringen. Det kan skapa en känsla av utsatthet. När samarbetet med distriktssköterskan inte fungerar tillfredsställande eller distriktssköterskan har en nedvärderande attityd kan också en känsla av utsatthet och ensamhet uppstå. Genom att identifiera svagheterna i processerna kring läkemedelsdelegering kan de säkras för att skapa en hållbar utveckling. Här har distriktssköterskan ett ansvar att se till att hemtjänstpersonalen har den kompetens som krävs för uppgiften samt ett ansvar att skapa goda relationer mellan yrkesgrupperna.