Bakgrund

Förskolans läroplan anger att förskolan ska lägga stor vikt vid att stimulera barns språkutveckling, samt ansvara för att de utvecklar ett intresse för skriftspråket och för bilder och texter. Forskning visar dessutom på goda samband mellan regelbunden och medveten högläsning, och på barns utvecklande av sitt ordförråd och sin förmåga att återberätta texter. Trots det finns en alarmerande mängd rapporter och forskning som tyder på att föräldrar spenderar allt mindre tid på att läsa tillsammans med sina barn, samt att litteraturläsning är ett försummat område även på många svenska förskolor. Resultatet av flera svenska studier visar på att högläsning främst sker i form av s.k. läsvila, vilket anses ha svag inverkan på barns lärande och språkutveckling.

Syfte

Syftet med studien är att få en bild av hur verksamma förskollärare tänker och resonerar kring högläsning i förskolan, samt hur dessa uppfattningar och erfarenheter står i relation till aktuell forskning på området.

Metod

Studien bygger på kvalitativa, semistrukturerade intervjuer med fyra stycken utbildade och yrkesverksamma förskollärare i Kalmar län.

Resultat

Studien visar att det finns en konsensus bland de intervjuade förskollärarna att högläsning har en positiv effekt på barns språkutveckling, i synnerhet att de leder till att barnen utökar sitt ordförråd och lär sig hur ord uttalas. Däremot tyder det faktum att valet av högläsningsböcker främst föll på barnen, samt att läsning i de allra flesta fall genomfördes direkt efter lunch för de barn som inte vilar, på att sättet som flera av de intervjuade förskollärarna bedriver högläsning inte överensstämmer med vad aktuell forskning på området förespråkar. Man ansåg också att barngruppens storlek hade betydelse för hur effektiv lässtunden blev, men hade olika uppfattning om vilket barnantal som utgjorde en ändamålsenlig läsgrupp. Ett annat uttalat syfte var att skapa närhet, gemenskap, samt att få barngruppen att varva ner. Avsaknaden av separata bok- och läsrum var något som alla de intervjuade förskollärarna påtalade. Förskollärarna följde som regel inte upp högläsningen med några specifika aktiviteter, men upplevde ofta att barnen i sin fria lek ofta hämtade inspiration från handlingen i de böcker som barnen och förskollärarna läst tillsammans. Däremot var alla överens om att det var viktigt att låta barnen ställa frågor och diskutera böckernas innehåll, men några framhöll att det kunde finnas skäl att spara alla frågor tills efter att man läst klart. Endast en av de intervjuade förskollärarna nämnde begreppet boksamtal.