Intensivvårdssjuksköterskor har en viktig uppgift i att identifiera potentiella organdonatorer. Endast 200-270 personer per år i Sverige är potentiella organdonatorer och det är därför viktigt att alla dessa identifieras. Tidigare har endast de människor som avlidit i totalhjärninfarkt och som vårdats på en intensivvårdsavdelning i respirator varit möjliga organdonatorer. Nu pågår ett projekt på uppdrag av Sveriges kommuner och landsting i syfte att öka organdonationer. Det handlar om donation efter cirkulationsdöd (DCD). Det är viktigt att intensivvårdssjuksköterskor känner sig väl förtrogna med döden till följd av total hjärninfarkt och känner sig trygga i sin yrkesroll vid vården av potentiella organdonatorer. Forskning visar att sjuksköterskor och läkare kan uppleva det obekvämt att ta upp frågan om donation med närstående. Författarna önskade ta reda på vilka faktorer som kan främja arbetet för intensivvårdssjuksköterskor kring donationsprocessen.

Syftet med examensarbetet var att belysa hinder och förutsättningar som intensivvårdssjuksköterskor upplever i vården av potentiella organdonatorer. En kvalitativ ansats valdes. Datainsamlingen bestod av sex semistrukturerade intervjuer med intensivvårdssjuksköterskor på tre olika intensivvårdsavdelningar. Data analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys vilket resulterade i fyra olika kategorier. Kategorierna var Synen på donation, Donationsprocessen – en utmaning för intensivvårdssjuksköterskan, Kommunikationen med närstående samt Organisatoriska förutsättningar. Sjuksköterskors kommunikation med närstående upplevdes som ett hinder innan läkaren hade haft samtal med dem. För att underlätta detta bör närstående få information i ett tidigt skede. Intensivvårdssjuksköterskor  önskar  mer  utbildning  om  donationsprocessen  och  det svåra samtalet med närstående.