På en intensivvårdsavdelning vårdas patienter som har drabbats av svikt i vitala organ, akut försämring av en kronisk sjukdom eller utsatts för ett trauma. De närstående har en viktig roll i stödet av den kritiskt sjuka patienten. Kommunikation inom vården är komplex och mycket ansvar ligger på intensivvårdssjuksköterskan. I teorin bygger en god relation mellan intensivvårdssjuksköterskan och de närstående på bra kommunikation. Studier på hur intensivvårdssjuksköterskan upplever det första mötet i praktiken är sparsam.

Syftet med studien var att utforska intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av det första mötet med närstående. För att uppnå syftet har en kvalitativ studie gjorts med livsvärldsteoretisk grund. Intervjuer med intensivvårdssjuksköterskor har genomförts. En innebördsanalys av datan har gjorts och nya innebörder har framträtt. Intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av det första mötet är att varje möte är unikt och behöver anpassas efter varje individ. Det första mötet upplevs vara grunden till att bygga en tillitsfull och trygg relation mellan intensivvårdssjuksköterskan och de närstående. Faktorer hos de närstående som gör mötet unikt kan vara bland annat generationstillhörighet, tidigare erfarenheter, sinnesstämning och språkförståelse. Intensivvårdssjuksköterskans upplevelse av att inte räcka till på grund av tidsbrist diskuteras. I diskussionen lyfts även motsägelsen av att använda de närstående som tolkar trots vetskapen om tolkningens brister. Att motverka ohälsa hos de närstående belyses ur perspektivet hållbar utveckling.