Högläsning finns inte nämnd i kursplanen för svenska i Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (2011), men utgör en betydelsefull del ilärarstudenters utbildning. Syftet är att undersöka förekomsten av högläsning i svenskämnet i årskurs 7-9 och motiven för denna förekomst. De tre frågeställningar som vi ämnar besvara är: 1) Hur ofta sker högläsning i svenskämnet i årskurs 7-9? 2) Arbetar lärare medhögläsning i den utsträckning de önskar? 3) Vad möjliggör respektive hindrar mängden högläsning? Studien har sin grund i sex semistrukturerade intervjuer med lärare från tre olika skolor i samma län. Eftersom vi har använt oss av praktikarkitektur-teorin till denna studie så är det skolorna i länet som betraktas som praktiken. Alla lärare som vi har intervjuat är verksamma och utbildade lärare. Materialet analyseras med hjälp av teorin ompraktikarkitekturer där företeelserna ”möjliggörande” och ”hindrande” är betydelsefulla. Till hjälp använder vi oss av en tabell som analysverktyg där de centrala begreppen i teorin finns representerade. Med stöd i teorin analyserar vi insamlat material utifrån både de arrangemang som antingen hindrar eller möjliggör i undervisningspraktiken men också de tre dimensioner som hör ihop med och uttrycks i arrangemangen som benämns som sayings, doings och relatings. När resultatet analyseras framgår det att merparten av lärarna i studien vill läsa mer men de hindrande arrangemang i praktiken som påverkar förekomsten visar sig vara kollegors åsikter och tidsbrist medan möjliggörande arrangemang bland annat är lärarnas intresse för läsning avskönlitteratur. Det visar sig att läroplanen har stort inflytande över lärarnas planering men också är sammankopplad med lärarnas tidspress. Eftersom högläsning inte finns med i läroplanen så bortprioriteras den ofta till förmån för sådant som finns i kunskapskraven och det centrala innehållet.