What could cause greater upheaval in any system of trade than the consumer becoming the producer? 

Even though there is a vast amount of information concerning the negative environmental and social impact that the overproduction of fashion contributes to, the industry still manages to attract and make more people into consumers as they are playing on the human need and desire for renewal. The purpose of this study is to learn more about collaborative approaches on a grassroots level that could contribute to reducing the growing mountain of second-hand garments created by this overproduction. 

Based on the two premises that (1) everyone can be a designer at times, and (2) reutilization is a viable sustainable approach to deal with problems of waste, a third premise (3) an installation matters was put into practice as an installation containing an exhibition and a crafting workshop was organised in Mozambique, Mexico, Sweden and Singapore. Taking support from the two theoretical frameworks of community of practice and activity theory the participants’ activities and responses during the redesign of second-hand garments were analysed. The resulting installations can be said to have facilitated four different temporary communities of practice in which learning and artefacts were socially produced. 

The project shows that people were attracted to and then inclined to participate in the proposed activities as they voluntarily chose to engage and find their own role in the process of reusing and redesigning materials that they previously had not considered using. Their resulting artefacts confirm the initial assumption that everyone can be a designer at times if given the opportunity. The project also shows that it is possible to use the concept of reutilisation and redesign to gather people from different socio economic backgrounds with different motivations, ages, cultures and pre-skills into a collaborative learning experience that also becomes a means of production. 

To place the production process closer to consumers in this way changes people’s relationship towards the materials and processes needed for the production of fashion. They become closer to their personalised garment and their perception of waste materials changes. This revaluation of roles and materials could have an impact on the way people choose to continue to engage in fashion as they may either move away from the habit of buying new materials or begin to create affordable fashion from what already exists. If this initiative can become recurring within communities then significant difference could be achieved as people choose to turn waste into resource, satisfying their need for renewal and urge to be creative together whilst coming up with their own everyday approaches to sustainable fashion.

Det finns mycket information om modeindustrin, dess överproduktion och dess negativa påverkan på människa och miljö. Likväl fortsätter modeindustrin att locka fler människor att konsumera genom att spela på behoven och önskan om ständig förnyelse. Syftet med denna studie är att ge kunskap om samverkansmetoder som på gräsrotsnivå kan bidra till att reducera det växande berget av andrahandskläder som skapats på grund av nuvarande överproduktion av mode.

Baserat på två premisser att (1) alla kan vara designer, (2) återbruk är en hållbar metod att hantera avfallsproblem, växte en tredje premiss fram: (3) en installation är av betydelse. Dessa tre premisser omsattes i praktiken genom att installationer som innehöll utställning och workshop organiserades i Moçambique, Mexiko, Sverige och Singapore. Genom att använda två teoretiska ramverk – community of practice och aktivitetsteori – analyserades deltagarnas aktiviteter och respons på att redesigna andrahandskläder. Installationen kan därmed sägas ha främjat fyra tillfälliga communities of practice. Genom att deltagarna samarbetade medförde dessa tillfällen både lärande inom gruppen och artefakter.

Projektet visar att människor var intresserade av, och välvilligt inställda till att delta i de föreslagna aktiviteterna, de valde att vara med och hitta sin egen roll i processen att återanvända och redesigna material som de innan ansett oanvändbara. De resulterande artefakterna stärker premissen att alla kan vara designer om de ges tillfälle och uppmuntran. Projektet visar också att det är möjligt att använda kombinationen återbruk och redesign för att samla människor från skilda socioekonomiska bakgrunder med olika motivation, ålder, kultur och förkunskaper inom ett och samma koncept där upplevelsen resulterar i både lärande och tillverkning av artefakter.

Att placera produktionsprocessen närmre konsumenten på detta sätt kan bidra till att ändra människors förhållande till material samt de processer som behövs för tillverkning av mode. På så vis kommer deltagaren också närmre det nu personifierade plagget och uppfattningen av avfallsmaterial ändras. Denna omvärdering av material kan förändra hur människor väljer att fortsätta att engagera sig i mode. Det kan ske genom att ändra vanan att köpa nya material eller att skapa eget prisvärt mode från vad som redan existerar. Detta skulle kunna bidra till en större skillnad om initiativet upprepas och blir vanligare i fler samhällen genom att människor uppmuntras och väljer att omvandla avfall till resurs. Så kan behoven av förnyelse och kreativitet tillfredsställas samtidigt som individerna utvecklar egna vardagslösningar till hållbart mode.